Annie Ernaux: Med skammen som smärtpunkt

Årets nobelpristagare i litteratur är den franska författaren Annie Ernaux som får priset ”för det mod och den kliniska skärpa varmed hon avtäcker det personliga minnets rötter, främlingskap och kollektiva ramar.” Ernaux föddes 1940 och växte upp i det lilla samhället Yvetot i Normandie. Hennes föräldrar arbetade på fabriken i samhället och bestämde sig snart för att lämna den och starta eget. De öppnade en kombinerad kafé- och butiksrörelse. Det blev inledningen på en klassresa som fullbordades med dotterns högre studier och arbete som lärare. Familjens klassresa är själva utgångspunkten för Ernauxs hela författarskap. Det är den författaren tar avstamp i för att berätta om sig själv, sin familj och hela det franska efterkrigssamhället.

Hon skriver medvetet i en skenbart enkel och konstlös stil – för att läsaren inte ska förföras av språket utan ta till sig innehållet – och kallar sig hellre ”sin egen etnolog” än skönlitterär författare. Annie Ernaux skriver i skärningspunkten mellan sociologi och självbiografi och har banat väg för en hel generation unga författare, bl a Édouard Louis. Låter det svårläst? Det är det verkligen inte, Ernaux är en nobelpristagare som skriver rakt och starkt om saker som många känner igen: klassresenärens hemlöshet, den kvinnliga skammens mekanismer, tiden och minnet. Själv säger hon att skrivandet för henne är en politisk handling: hon skriver för att hon vill att läsaren ska få en större förståelse för de sociala klyftorna. Genom att skriva som hon gör har hon också visat vägen för en hel ung generation franska författare som Édouard Louis m fl.

Vad ska man då börja läsa av henne? Kanske Far/En kvinne som ju handlar om hennes föräldrar och som blev hennes genombrott i hemlandet. En berättelse om en man, för vilken klassresan blir svår att hantera, och en kvinna som blommar upp av den.